Malva & Hassel

Likt en siciliansk husmoder ställde jag mig igår vid spisen för ett maffiainspirerat långkok. Jag ska inte återberätta samtliga moment här utan tänkte helt kort uppehålla mig vid nyckeln till succé när man lagar italienskt – den hemkörda tomatsåsen. Det finns säkert lika många varianter som det finns sicilianska kockar, men grundbudskapet är likväl detsamma. Låt det ta tid, och du uppnår ett resultat som får snabbköpets färdigsås att plocka fram skämskudden.

Finhacka två gula lökar. Skiva tre rejäla vitlöksklyftor tunt, tunt. Den stencoole utför denna operation med ett rakblad, likt de tuffa gossarna i Goodfellas.

Låt lökhacket svettas i olivolja på låg värme, låt det ta tid. Löken ska få lite färg, dock icke brännas.

Tillsätt ett kilo fina tomater, vilka du skurit i klyftor, ett lagerblad, en matsked socker, ett par matskedar balsamvinäger, salt och svartpeppar. Låt puttra på svag värme under lock, i ungefär en timme, eller närmare bestämt till dess att såsen tjocknat till sig lite lagom.

Nästa steg är att steka upp det nersmulade innanmätet av en rå salsiccia. Korven ska sedan ner i såsen, tillsammans med en deciliter vitt vin. Låt puttra vidare I godan ro i ytterligare tjugo minuter.

Avslutningsvis, dra grytan av plattan, rör ner  en rejäl sudd oregano. Låt dra i en kvart. Klart.

“Once upon a time, a very long time ago now, about last Friday, Winnie-the-Pooh lived in a forest all by himself under the name of Sanders… »

Så inleder berättaren sin första av en räcka magiskt varmt berättade historier om Nalle Puh.

Det är ju nu som så att vi lever i ett tidevarv där vi förväntas göra intelligenta och medvetna val i allt vi gör. Det har blivit till en hel vetenskap att skölja ur ett tomt filpaket på korrekt vis. Att välja elleverantör, mobilitelefon, eller ja eller nej till euro, det ska vi inte tala om. Jag noterar att många av mina medmänniskor är besatta av tanken att tycka det rätta om allt, att göra allt på det absolut bästa sättet.

Nalle Puh fungerar inte så. Han har inte järnkoll på speciellt många saker alls, annat än på sin honung- och sovklocka. Likväl är det med Nalle Puh som med Nisse Hellberg - han kan ha fel i detalj men har sällan fel i sak. Till skillnad från alla detaljförståsigpåare så har Puh en glasklar blick när gäller att förhålla sig till det han inte vet.

“On Tuesday when it hails and snows,
The feeling on me grows and grows,
That hardly anybody knows
If those are these and these are those”

Du heter: Karl Jonas Klingborn.
Smeknamn: Capitaine
Låt som du när du är ledsen sörjer till: Fragancia, Fred åkerström
Vad tror folk om dig: jag tror ärligt talat att folk har bättre saker för sig än att spekulera kring min person.
Stämmer det: se ovan
Vad får du oftast komplimanger för: mitt trevliga sätt
Vad säger du för att imponera på någon: det handlar mer om hur man säger det än vad man säger. Det brukar räcka långt att tala med fast röst och se personen mittemot stadigt i ögonen.
Hur imponerar man på dig: man visar resning
Brukar du skratta för dig själv: det händer att jag vaknar av att ha skrattat i sömnen
Vad står det i ditt senast inkomna SMS: har ingen mobil
Var bor du: Frankrike
Trivs du där: Ja
Äger du några Converse: nej
Brukar du bli för full: brukar – nej. Har det hänt? Ja
Är du allergisk mot något: ryggradslöshet
Har du haft sex idag: nej
Nästa mål i ditt liv: på kort sikt behöver jag bli klar med en jobbgrej. På längre sikt vill jag bli en god människa.
Hur svarar du i mobilen: har ingen mobil. I fast telefon “oui, allô”
Vem ringde du senast: en kollega
Vad sa den du senast pratade med i telefon: “ça ne marche toujours pas” (det funkar fortfarande inte)
Antal timmar sömn i natt: 6 timmar    
Sov du ensam: Nej
Brukar du komma i tid: Ja
När mår du bra: det finns inget bättre än när det vänder
När blev du fotad senast: fotbollslaget fotograferades härom veckan
Hur känner du dig nu: hungrig
Vanligast färg på dina kläder: jag gillar vita skjortor
Vad tycker du om fötter: fötter är viktiga
Vad saknar du: tid
Hade du en bra kväll igår: ja, jag tog mig genom en hel tangokurs utan att en enda dam kom till allvarligare fysisk skada.
Favoritdryck på morgonen: espresso
Rakar du benen: jag har utsetts för påtryckningar att börja. Jag står dock emot.
Är du blyg: allt mindre
Sysslar du med någon idrott: fotboll, löpning, squash, skidor
Vill du hellre ha mail än brev: Nej
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja    
Har du spytt offentligt: Nej                 
Är du nöjd med ditt liv: Jag är oändligt tacksam över att ha det, men nöjd? Nej, inte än.
Är du bortskämd: Ja. Vi är ofta för dåliga på att erkänna att vi är bortskämda.
Vad gör du i morgon: Jobbar
Vad är det värsta du vet: hopplöshet i en medmänniskas blick
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka: det enda jag köper är mat och dryck. Det kan inte vara slöseri.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild: Rasmus Elm
Vad längtar du till: vildmarken
Har du bra vänner och äkta vänskap: Ja
Hur gammal är du: 29
Du samlar på: gula kort
Gröna eller röda äpplen: röda. I äppelkaka.
Gillar du golf: jag har ingen relation till golf
Vilken tid gick du upp idag: 6
Har du sovit i den egen säng i natt: ja
Har du strumpor på dig nu: ja
Är det okej att gråta: ja
Vad skulle du göra om du vann en miljon: köpa ett hus nånstans där landskapet är vackert.
Bär du glasögon eller linser: ja
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: nej
När går du upp ur sängen en helgmorgon: så tidigt jag förmår
Vill du gifta dig:  ja
Vill du ha barn: ja
Solar du ofta: nej
Är du bra på att laga mat: ja
Är du flygrädd: nej
Hur vig är du: lagom   
Är du musikalisk: nej
Vad dricker du helst när du är törstig: vatten
Tror du på ett liv efter döden: jag tror mig vara en del av världsalltet. Världsalltet dör inte i brådrasket.
Tycker du om sushi: det är med sushi som med golf.
Vad äter du helst när du ser på film: jag äter hellre före filmen. Jag hör inte replikerna om det låter av chipstugg i skallen.
Bor dina föräldrar tillsammans: ja
Har du tandläkarskräck: nej
Har du någon gång gråtit dig till sömns: som liten tror jag
Senaste låten du hörde: en bit med Olle Ljungström

Gud är två. Gud är förutsättingen för vår existens. Gud är ljuset som finns i allt och alla.

Meningen med livet är att söka sig till Gud.

Den som förstår vikten av att försöka kommer att färdas mot ljuset.

Allt är en enhet, allt hör ihop. Våra barn är vi. Barnet tar vid där fadern och modern slutade.

Alltet är evigt. För att bli tidlös måste vi bortse från vara handlingars frukter.

Goda handlingar utan tanke på vara handlingars frukter är kärlek. Kärleken är ljusets uttryckssätt. Visa barnen goda handlingar och de kommer att ledas in på en väg som leder mot ljuset.

Den som får kärlek, får gåvan att kunna ge kärlek.

Ljusets väg är vägen till Gud.

Jag trillar på en bortglömd sida i mitt anteckningsblock. Där står:

Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna
Claes Hylinger – Utan ärende
Klas Östergren – Den sista cigaretten

Jag har glömt varför jag upprättade denna lilla lista. Well, oavsett ursprungligt motiv så tänker jag låta anteckningen tjänstgöra som fingervisning till tomten.

Tiden går och det är blir bara mer och mer man inte vet. Det går att hitta vila i det här fantastiska mysteriet som omger oss och som man bara kan ana den egentliga vidden av. Jag delar en måltid med min älskade och låter And it stoned me stå på som en varm vaggvisa i bakgrunden. Det är så mörkt och asfaltsblött här utanför att endast den mest ljusskygge av privatdeckare skulle komma på tanken att gå ut. Vore detta Sverige skulle Konsumskylten lysa ilsket grön. Vore detta en dålig kväll så skulle det ligga nära till hands att gå och ta sig en längre diskussion med Johnnie W. Nu är det dock inte så illa, det är inte illa alls, faktiskt. Jag sitter här och smådrömmer om en enkel och vacker framtid, nånstans där Bhagavad gita och Skriet från vildmarken kan mötas. Nå, vi får se hur det blir med den saken. När klockan ringer i morgon förväntas jag ju trots allt spendera dagens bästa timmar på ett kontor. Det får gå det också, så länge.

Det sägs att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Jag tror snarare att det är så att man kommer till insikt om hur lite tid man har till sitt förfogande. Man får överblick, och man förstår att ett år endast är ett par sandkorn i timglaset längre en dagsljuset en vinterdag i Norrland.

* * *

Om en frihetstörst som inte låter sig kväsas. Om livet som vägman. Om fattiga filosofer och verklig vishet. Vägen till Klockrike av Harry Martinson är den bästa bok jag läst i år - och då ska ni veta att jag står i begrepp att avsluta Ernest Hemingways samlade noveller. Den här kan jag läsa om hur många gånger som helst.

* * *

Om en hjälte. Sann storhet byggs över tid. Det kan ta 900 matcher. Det kan gå fortare än så. Men inte mycket.

* * *

Jag har svårt för att gråta till filmer. När jag såg Trädälskaren kom det dock en tår. Scenen när mormor klättrar upp i den färdigbyggda stugan och får se utsikten över älven är helt jävla underbar.

Vi var på Isle of Skye och vi hade kommit fram till pensionatet vid kusten. Det var Skottland, det var bilåkning, det var får och det var så vackert att man automatiskt blir på humör att sätta sig på en klippa och tänka över allt det här, viss om att tankarna som kommer är klara och enkla och därmed troligtvis sanna.

Vi tog in på pensionat i en by med tio hus, vilka drog igen sina fönsterluckor och gjorde sig redo för en nattlig regnstorm som drog in över de vilda kullarna. När vi fick vår nyckel informerades vi om att vi hade haft tur. Hade vi kommit trekvart senare så skulle vi ha missat sista incheckning. Motiveringen löd : after 10 pm we play music here.

Vi sköljde resdammet ur struparna på byns enda pub. Ett par lokala förmågor spelade biljard och skrockade skotskt. Vi satt med utsikt över kvällshavet och sög på en sval pint.

Tillbaka på pensionatet hade musiken börjat. Pensionatets föreståndare satt där med en uppsättning munspel och akustiska gitarrer och runt bordet satt hans kompanjoner  - en karl och två grönögda damer. Publiken utgjordes av pensionatets samlade gästskara på fyra personer. På bordet stod en flaska whiskey och intill låg en uppslagen sångbok. Under en timme bjöds vi på en repertoar av romantisk och sorglig skotsk folkmusik ackompanjerat av den utlovade regnstormen som piskade mot fönsterrutorna. Jag kände värmen stiga i bröstet och berömde gruppen för deras spel och dristade mig dessutom till att fråga om jag kunde få ta en titt i sångboken och eventuellt önska något därur. Jodå, det gick för sig. Jag valde Townes Van Zandts Pancho and Lefty vilket skulle visa sig vara en lyckträff.

"How do you know Townes ? How old are you?"

"Older than I look and younger than I feel" (skulle jag ha sagt om jag varit av den slagfärdiga typen)

Det blänkte till i två gröna ögonpar och pensionatets föreståndares kompis sträckte sig fram och slog i ett par rejäla fingrar whiskey i mitt glas. Sedan var lyckan gjord. Det blev inte bara Townes. Det blev också obskyr och oändligt spröd Kris Kristofferson, en rykande Folsom Prison Blues, improvisationer på bluesmunspel mer whiskey och på det hela taget en stund av vibrerande sinnesnärvaro.

För att använda ett av indieprinsessans favoritord så är jag pepp så det står härliga till inför den i föregående inlägg omtalade skottlandstrippen. Bokade just boende för första natten (reservera aldrig mer än i första natten i förväg - i enlighet med Gröngölingsbokens instruktioner angående resande i roadtripform) i Fort William med löjligt hänförande utsikt över ett landskap som inspirirerade Dylan till opuset Highlands.

x x x

Det är alltid en lisa att ta del av intervjuer med genuint intressanta personer som tillåts tala till punkt. Här gör Philip Roth, Joyce Carol Oates, Norman Mailer och Ulf Lundell just detta. Trots att jag ihärdigt koketterar med att jag « inte tittar på TV » så är jag mycket glad att svt tillåts fortsätta finnas.

Så sitter jag här och känner på den milt smärtande lyckan i att veta hur det är att i någon mening befinna sig på andra sidan drömmarna och att samtidigt inte veta var man skulle ta vägen om Hon skulle försvinna från en och bara lämna den där klänningen ensam kvar i garderoben, den där tunna svarta som luktar som hon gör efter att ha dansat när ingen såg på. Man är gräsänkling för en kväll, man äter sitt fläsk med löksås och sitter och nynnar tillsammans med sina gamla kompisar, de som står där vid korsvägen med sina gitarrer, alltid redo för ett skott.

***

Har nyligen skaffat mig en Vespa. Vi blev genast de bästa av vänner, som Lucky Luke och hans trogne Jolly Jumper, som Don Q och Rosinante, Stig H och Victory Tilly, ja ni förstår. I akt och mening att undvika onödiga böteslappar från lynniga parispoliser har jag gjort vad jag kunnat för att informera mig om de lagar och förordningar jag som mopedförare har att hålla mig till. Bortkastad energi skulle det snart visa sig. Låt mig exemplifieria med vad som gäller för tvåhjulingar på ringleden (fri översättning) :

"Det är mycket vanligt att tvåhjulingar färdas mellan filerna i syfte att spara tid. Detta förfarande är inte formellt tillåtet, ej heller uttalat förbjudet men hursomhelst alltmer accepterat av ordningsmakten "

Jag tolkar detta som att vad som i själva verket gäller är komplett frihet under ansvar där turen har en stor roll att spela för den som vill hålla sig väl med de vilt gestikulerande och pipvisslande trafikpoliserna.

Livet är fyllt av situationer där beslut ska fattas, vägar väljas och strategier läggas upp. Troligen är det så att ens välbefinnande i tämligen stor utsträckning är avhängigt med hur bra man är på att fatta de rätta be- sluten.

Svenskar är synnerligen effektiva beslutsfattare. Det läggs stor vikt vid rationalitet, i stort som i smått. Vi är strömlinjeformade och dynamiska, ja så gott som felfria.

Men.

Få av oss har klarsynthet nog att avgöra vilka beslut som faktiskt är viktiga. Vi lägger sådan kraft på vår strävan efter perfektion att vi inte riktigt klarar att prioritera. Vi lägger mer kraft på att hitta det rätta diskmedlet, den
ALLRA mest prisvärda barnvagnen och DET DÄR soffbordet, än vad vi gör för att se till att gamla mamma har det bra på hemmet. Trötta självklarheter kan tyckas, men likväl alltför ofta sant.

Jag identifierar två bovar i dramat - jag känner dem för de har även tagit sin boning i mig -, två ärkeskurkar vilka vi bör uppbringa allt vårt hjältemod för att betvinga:

Fåfänga & Flockmentalitet

Jag läser som vanligt F med h till förmiddagskoppen kontorskaffe (med mina jobbrelaterade dokument bekvämt Alt+Tab-tillgängliga för den händelsen att chefen skulle uppenbara sig).

Jag berörs av det här inlägget, inte bara för att jag bryr mig om F med h, utan också för att det hon skriver så väl stämmer in på ett antal andra, för mig mycket närstående favoritdamer. Det är det här med att vara briljant och vacker, men att vara oförmögen att ta det till sig och låta sig stärkas av det.

Ödmjukhet är ett av de finaste karaktärsdragen som tänkas kan. Om denna vackra och nödvändiga ödmjukhet slår över i brist på självkänsla så blir resultatet smärtsam förlamning. Detta gör ont att se för omgivningen. Det gör ont för att det är så satans orättvist, för det drabbar alltid dem som minst förtjänar det.