Malva & Hassel

Det sägs att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Jag tror snarare att det är så att man kommer till insikt om hur lite tid man har till sitt förfogande. Man får överblick, och man förstår att ett år endast är ett par sandkorn i timglaset längre en dagsljuset en vinterdag i Norrland.

* * *

Om en frihetstörst som inte låter sig kväsas. Om livet som vägman. Om fattiga filosofer och verklig vishet. Vägen till Klockrike av Harry Martinson är den bästa bok jag läst i år - och då ska ni veta att jag står i begrepp att avsluta Ernest Hemingways samlade noveller. Den här kan jag läsa om hur många gånger som helst.

* * *

Om en hjälte. Sann storhet byggs över tid. Det kan ta 900 matcher. Det kan gå fortare än så. Men inte mycket.

* * *

Jag har svårt för att gråta till filmer. När jag såg Trädälskaren kom det dock en tår. Scenen när mormor klättrar upp i den färdigbyggda stugan och får se utsikten över älven är helt jävla underbar.

Vi var på Isle of Skye och vi hade kommit fram till pensionatet vid kusten. Det var Skottland, det var bilåkning, det var får och det var så vackert att man automatiskt blir på humör att sätta sig på en klippa och tänka över allt det här, viss om att tankarna som kommer är klara och enkla och därmed troligtvis sanna.

Vi tog in på pensionat i en by med tio hus, vilka drog igen sina fönsterluckor och gjorde sig redo för en nattlig regnstorm som drog in över de vilda kullarna. När vi fick vår nyckel informerades vi om att vi hade haft tur. Hade vi kommit trekvart senare så skulle vi ha missat sista incheckning. Motiveringen löd : after 10 pm we play music here.

Vi sköljde resdammet ur struparna på byns enda pub. Ett par lokala förmågor spelade biljard och skrockade skotskt. Vi satt med utsikt över kvällshavet och sög på en sval pint.

Tillbaka på pensionatet hade musiken börjat. Pensionatets föreståndare satt där med en uppsättning munspel och akustiska gitarrer och runt bordet satt hans kompanjoner  - en karl och två grönögda damer. Publiken utgjordes av pensionatets samlade gästskara på fyra personer. På bordet stod en flaska whiskey och intill låg en uppslagen sångbok. Under en timme bjöds vi på en repertoar av romantisk och sorglig skotsk folkmusik ackompanjerat av den utlovade regnstormen som piskade mot fönsterrutorna. Jag kände värmen stiga i bröstet och berömde gruppen för deras spel och dristade mig dessutom till att fråga om jag kunde få ta en titt i sångboken och eventuellt önska något därur. Jodå, det gick för sig. Jag valde Townes Van Zandts Pancho and Lefty vilket skulle visa sig vara en lyckträff.

"How do you know Townes ? How old are you?"

"Older than I look and younger than I feel" (skulle jag ha sagt om jag varit av den slagfärdiga typen)

Det blänkte till i två gröna ögonpar och pensionatets föreståndares kompis sträckte sig fram och slog i ett par rejäla fingrar whiskey i mitt glas. Sedan var lyckan gjord. Det blev inte bara Townes. Det blev också obskyr och oändligt spröd Kris Kristofferson, en rykande Folsom Prison Blues, improvisationer på bluesmunspel mer whiskey och på det hela taget en stund av vibrerande sinnesnärvaro.

För att använda ett av indieprinsessans favoritord så är jag pepp så det står härliga till inför den i föregående inlägg omtalade skottlandstrippen. Bokade just boende för första natten (reservera aldrig mer än i första natten i förväg - i enlighet med Gröngölingsbokens instruktioner angående resande i roadtripform) i Fort William med löjligt hänförande utsikt över ett landskap som inspirirerade Dylan till opuset Highlands.

x x x

Det är alltid en lisa att ta del av intervjuer med genuint intressanta personer som tillåts tala till punkt. Här gör Philip Roth, Joyce Carol Oates, Norman Mailer och Ulf Lundell just detta. Trots att jag ihärdigt koketterar med att jag « inte tittar på TV » så är jag mycket glad att svt tillåts fortsätta finnas.

Så sitter jag här och känner på den milt smärtande lyckan i att veta hur det är att i någon mening befinna sig på andra sidan drömmarna och att samtidigt inte veta var man skulle ta vägen om Hon skulle försvinna från en och bara lämna den där klänningen ensam kvar i garderoben, den där tunna svarta som luktar som hon gör efter att ha dansat när ingen såg på. Man är gräsänkling för en kväll, man äter sitt fläsk med löksås och sitter och nynnar tillsammans med sina gamla kompisar, de som står där vid korsvägen med sina gitarrer, alltid redo för ett skott.

***

Har nyligen skaffat mig en Vespa. Vi blev genast de bästa av vänner, som Lucky Luke och hans trogne Jolly Jumper, som Don Q och Rosinante, Stig H och Victory Tilly, ja ni förstår. I akt och mening att undvika onödiga böteslappar från lynniga parispoliser har jag gjort vad jag kunnat för att informera mig om de lagar och förordningar jag som mopedförare har att hålla mig till. Bortkastad energi skulle det snart visa sig. Låt mig exemplifieria med vad som gäller för tvåhjulingar på ringleden (fri översättning) :

"Det är mycket vanligt att tvåhjulingar färdas mellan filerna i syfte att spara tid. Detta förfarande är inte formellt tillåtet, ej heller uttalat förbjudet men hursomhelst alltmer accepterat av ordningsmakten "

Jag tolkar detta som att vad som i själva verket gäller är komplett frihet under ansvar där turen har en stor roll att spela för den som vill hålla sig väl med de vilt gestikulerande och pipvisslande trafikpoliserna.

Livet är fyllt av situationer där beslut ska fattas, vägar väljas och strategier läggas upp. Troligen är det så att ens välbefinnande i tämligen stor utsträckning är avhängigt med hur bra man är på att fatta de rätta be- sluten.

Svenskar är synnerligen effektiva beslutsfattare. Det läggs stor vikt vid rationalitet, i stort som i smått. Vi är strömlinjeformade och dynamiska, ja så gott som felfria.

Men.

Få av oss har klarsynthet nog att avgöra vilka beslut som faktiskt är viktiga. Vi lägger sådan kraft på vår strävan efter perfektion att vi inte riktigt klarar att prioritera. Vi lägger mer kraft på att hitta det rätta diskmedlet, den
ALLRA mest prisvärda barnvagnen och DET DÄR soffbordet, än vad vi gör för att se till att gamla mamma har det bra på hemmet. Trötta självklarheter kan tyckas, men likväl alltför ofta sant.

Jag identifierar två bovar i dramat - jag känner dem för de har även tagit sin boning i mig -, två ärkeskurkar vilka vi bör uppbringa allt vårt hjältemod för att betvinga:

Fåfänga & Flockmentalitet

Jag läser som vanligt F med h till förmiddagskoppen kontorskaffe (med mina jobbrelaterade dokument bekvämt Alt+Tab-tillgängliga för den händelsen att chefen skulle uppenbara sig).

Jag berörs av det här inlägget, inte bara för att jag bryr mig om F med h, utan också för att det hon skriver så väl stämmer in på ett antal andra, för mig mycket närstående favoritdamer. Det är det här med att vara briljant och vacker, men att vara oförmögen att ta det till sig och låta sig stärkas av det.

Ödmjukhet är ett av de finaste karaktärsdragen som tänkas kan. Om denna vackra och nödvändiga ödmjukhet slår över i brist på självkänsla så blir resultatet smärtsam förlamning. Detta gör ont att se för omgivningen. Det gör ont för att det är så satans orättvist, för det drabbar alltid dem som minst förtjänar det.

The landscape is glowin', gleamin' in the golden light of day
The landscape is glowin', gleamin' in the gold light of day
I ain't holding nothin' back now, I ain't standin' in anybody's way

Well, I get up in the dawn and I go down and lay in the shade
I get up in the dawn and I go down and lay in the shade
I ain't nobody's house boy, I ain't nobody's well trained maid

Frågan är inte om det kommer att hända dig, utan när.

Vi lämnade den här staden med sin vinter där solen aldrig tycks gå upp och satte oss i bilarna för att fly till bergen.

Vi stannade på ett lantligt värdshus och åt mat, kalvkotletter och sås på Karl Johan.

Väl framme, och uppe på det där berget spände vi på oss pjäxor och carving-lagg och skidade mjukt och snabbt utför i den knähöga lössnön.

En italiensk Mama hade fyllt skidstugans förråd med allehanda läckerheter, och vi åt och drack och vi drack och åt och sedan störtade vi i säng och vaknade i gryningen och började om med skidandet och ätandet, så snart det nattsvarta frukostkaffet verkat.

Och nu. På kontoret igen. Fjättrad vid en överfull inkorg, men likväl med lukten av frihet kvar i näsborrarna.

Här i Frankrike utgör den årliga vinterrean - les soldes d'hiver -  en månadslång, kommersiell fiesta. Jag brukar göra vad jag kan för att mig hålla undan denna kollektiva nedstigning i denna malström av shopping.

I år gjorde jag dock ett lysande undantag. Jag begav mig till den stora sportaffären i mitt kvarter och köpte ett par snabba skor, avsedda för squash. Att bli med ett par riktigt snabba skor utgör en källa till tillfredställelse av samma typ som när man hittar den perfekta parkeringsplatsen. Ett liten lyckokaramell, som man då och då ges ynnesten att få suga på.